21:25:46
Min förlossning med Leo
Allt tog ca 2 timmar allt som allt. Det är väl både bra och dåligt. Blir ju så intensift och jag hinner inte vänja mig vid smärtan eller få nån smärtlinding direkt.
Natten till lördag vakna jag vid halv 3 tiden av att Tobias mamma var upp och kissade så jag fick också gå upp och kissa med.
Och det i sin tur gjorde att Ebba vakna och ville ha välling. Så Tobbe gick in till henne försökte få henne att somna om som inte gick så han fick göra välling.
Klockan blir ca 3 och jag kan inte sommna om fören tobbe kommit, då känner jag hur blött det blir i sängen.
Ropar på Tobbe som säger till mig att vara tyst flera gånger, men jag försöker igen att få honom att komma till sovrummet.
Där han lite irreterad och säger "ja vad är det.."
Förklarar för honom att jag tror vattnet gått, men att jag kan ha kissat ner mig, men att jag vill ha nummret till förlossningen så dom får kolla. Har inga värkar än men Ebba gick snabbt sen vattnet gick så vill in direkt i alla fall. (Ebbas tog 3½timma..)
Ringer och säger hur det är, och jag är välkommen in.
Tobias har undertiden gett Ebba sin välling.
Sen säger Tobbe till Susanne (barnens farmor) att vi skall åka in så då går han och hämtar bilen.
Jag tar och samlar ihop dom sista sakerna och tar på mig linserna.
(ett minne sen sist att jag aldrig såg något under förlossningen..)
Klockan blir väl ca 20 min över 3 och jag börjar känna av lite värkar i trappan ner till bilen.
Kör till förlossningen, går helt okej gör inte så ont som det gjorde när vi åkte in med Ebba, och tror till och med jag småpratar lite och skrattar.
Vi är väl inne på förlossningen runt halv 4, där hittar vi INGEN.
Men efter ett par minuter dyker nån upp och visar oss in till ett rum och sen kommer barnmorskan Jenny.
Jag känner direkt att det känns så mycket bättre nu än sist. Att hon lyssnar och förstår.
Jag säger att jag vill ha en undersökning innan CTG, och att det börjar göra ont och trycka på mycket.
Jag är öppen 6cm men jätte mjuk så hon kan "töja ut mig".
Ååå nej. minst 4a timmar till säger jag. Vilket hon lovar att det kommer gå snabbare.
Jag försöker gå på toa, men det bara trycker på och jag får en gelekudde (värmekudde) att ha på magen som inte hjälper något alls. Börjar prata om EDA, och hon säger att jag kan få det, men vi förstår bägge två att jag inte kan vänta 30min tills den gör nytta då det börjar bli intensiva verkar och klockan är runt 4a nu.
Gjorde även en snabb CTG på ca 5 min här någon gång med.
Efter lite om och men tar jag lustgasten på 20/80 för att andas i den. Känns mycket bättre att andas denna gången än förra.
Höjer den efter ett par värkar till 50/50.
Jag känner av allt och känner att det hjälper inte tillräkligt.
Bestämmer att vi skall ta stirila kvaddar, detta ges ganska snabbt, gör ont. Men trodde det skulle vara mycket värre.
Vad är ca 20 sikunder smärta om man jämför med en förlossning?
Men får ingen hjälp av den alls. Höjer lustgasen ytterliggare och kommer äntligen till det där svarta snurriga ruset man läst på familjeliv om. Och gud vad vad skönt det är. Hör hur dom pratar men nej jag vill inte lyssna vill inte bort från det svarta.
Sen bestämmer vi att jag skall få sådan bedövning som heter PCB, livmodermedövning.
Läkaren kommer det jag kommer ihåg är att hon säger "nu kommer hon" Och jag tycker lite vem av dom. För lyssnade nog mest på "nu kommer..." När hon då förklarar att det är läkaren så suckar jag och återgår till min lustgas och in i det svartaruset.
Jag vet att jag tänker, håller jag mig kvar i detta ruset kanske jag till och med kan klara av att kräkas, men får inte komma ut ur ruset för då skulle jag inte klara det, och så tänker jag på äpplejosen, att jo den är rätt äckligt men skönt att inte tänka på att det gör ont.
Så det jag tänker på då är helt enkelt min fobi, jag funderar på hur jag skall få tillbaka det ruset om jag skulle bli sjuk. Om man kanske kan ta sig lustgasen hem?
Sen frågar jag om dom lakt bedövningen än, men nej tydligen öppen så mkt så det är svårt, och jag känner hur värkarna börjar gå över till krystvärkar och jag frågar vad klockan är 04:35.
Till slut får läkaren till bedövningen, men den hjälper inget heller då jag är öppen 9cm.
Fortsätter till mitt svartarus, och funderar på varför folk är så besvikna efteråt när dom pratar om den svartadimman. Det är så skönt. Tänk att nästan inte vara rädd för att kräkas, det känns underbart.
Barnmorskan säger till Tobbe att han kan trycka på den gulaknappen så undersköterskorna kommer in, nu är det nära tänker jag.
Här kommer jag inte riktigt ihåg sen, vet att jag har fyra krystvärkar. Och att Jenny barnmorskan säger att jag inte skall krysta och att han kommer nästa gång kommer han. "inte krysta inte krysta" hör jag och tittar lite.
Men tänker bättre jag återgår till mitt svartarus.
Sen är det dags att krysta igen, och jag tar bort masken, ont som fan gör det då. Men tänker att jag måste vara lite medveten när lillebror kommer.
Klockan 05.00 kom han.
Jag hade skrivit i min journal och sa till att jag ville ha sen avnalvling, men fick inte detta i alla fall.
Lite besviken över detta. Annars är jag väldigt nöjd.
Jag sprack inget och behövde inte sy något.
Väldigt ont i svanken och rumpan däremot efteråt, vilket är vanligt vid snabba förlossningar.
APG 9-10-10
48cm 3510gram v36.
15:05:50
Så kom Wilmer och Noha till världen!
13 november 2007
Vattnet går vid kl 14, jag låg och vilade på soffan och när jag reste mig sa det plopp... Johan är iväg och fixar med däcken till bilen, dax för vinterdäck. Ringer honom och säger att vattnet gått, men att jag inte har några värkar så det är inte jätte bråttom. Det blöder dock lite så på BB-Sthlm vill man att vi kommer in. Duschar och sminkar mig, för om dom skickar hem oss ska vi iväg och kolla bil. Behöver ju en kombi när bebisen kommer... Som vanligt med oss väntas det in i det sista...
Blir inskriven vid 17:30, eftersom jag blöder vill dom ha mig under kontroll för att sätta igång mig nästa dag om nödvändigt. Har fortfarande inga värkar. Vilar på rummet, Johan åker och handlar lite godis,frukt och ett par tidningar. Precis när vi somnat vid ett tiden måste vi lämna rummet, jag rullas iväg i en rullstol till patienthotellet. Självklart börjar mina värkar komma strax efter vi kommit dit...
14 november 2007
Vid 03:30 hämtas vi tillbaka till BB för att kolla CTG. 07:30 kommer värkarna med 7-8 min mellanrum, gör dock inte speciellt ont. Vi äter frukost i matsalen och kollar på nyheterna... Snöoväder under gårdagskvällen lamslog hela Nynäsvägen, tur att vi inte fastnade där... Kommer in på rummet 9:30, självklart avtar värkarna då... Kopplar in TENS apparaten vid 14:30, hjälper något då smärtan i värkarna tilltagit. När kl är 16:45 har jag öppnat mig 3-4 cm, öppnar mig ungefär en cm/timmen. Epidural får jag när kl är 19, får i mig lite mat och vilar max en timme. Sen får jag en stark krystkänsla... Känner inga värkar utan bara konstant krystkänsla! Vid 22 är jag öppen 9-10 cm. Krystar konstant utan att det händer något...
15 november 2007
00:00 kommer läkaren med sugklockan, jag orkar inte mer. Då har jag krystat i nästan fyra timmar... Bebisen mår bra men mitt blodtryck har höjts 170/104. (Nu gravid med bebis nr 2 ligger jag på 100/55) Tre dragningar, läkaren säger vänta BM säger krysta om du fortfarande har en värk... Jag vill ju bara krysta, känner inga värkar, så det är vad jag gör.
00:21 och Wilmer ligger på mitt bröst, känner inget annat än lycka...
Spricker ganska rejält... Jag får veta att jag måste iväg på operation, tycker mest att det blir ju bra då får Johan lite närmre kontakt med bebisen... Får en kvart med mina killar samtidigt som jag krystar ut moderkakan... Sövs och opereras, först 05:30 får jag komma tillbaka till avdelningen där Johan och bebisen väntar. Johan med ett russinfinger, då Wilmer skrikit och velat ha bröstet... Försöker vila, men det enda jag vill göra är ju att kolla på det lilla underverket. Smärtan liksom bedövas av kärlek... Nu i efterhand kan jag verkligen sakna dom där första timmarna, jag fick ju inte ens se hans toppiga huvud, det hade lagt sig när jag kom upp...
Från första värken till det att han är ute tar det 22 timmar.
Stannar på BB tills den 17/11, Wilmers BF :-)
Under den första tiden hemma så går jag på tabletter och är ganska orörlig, så Wilmer och jag spenderar mest tid på soffan... Dag som natt...
(Köper ny bil ett par dagar efter att vi kommit hem)
26 maj 2009
Jag var i vecka 37+4, solen sken och jag satt ute i solen med en kompis när Wilmer var på dagis. Medan vi fikar känner jag hur sammandragningarna jag haft den senaste tiden blir mer och mer regelbundna. Inte jätte täta utan dom kommer med typ 8-10 minuters mellanrum. Det fortsätter så under eftermiddagen, Johan kommer hem tidigare från jobbet och hämtar Wilmer på dagis. Jag lägger mig och vilar. Vid halv nio ringer jag och pratar med BB-Stockholm, efter Wilmers förlossning så hade vi kommit överens om att vi skulle komma in tidigt så det inte behövde kännas stressigt. Johans mamma kommer och stannar hos Wilmer, vi åker in. Jag har inte alls speciellt ont utav sammandragningarna, dom är mer obehagliga. Är öppen tre cm när dom undersöker men livmodertappen är inte utplånad. Får lite smärtstillande , sen åker vi ner till patienthotellet för att sova och sen på morgonen ska vi se om det hänt nåt mer.
27 maj 2009
Skrivs in klockan åtta, öppen 5 cm, men har fortfarande lite livmodertapp kvar. Sammandragningarna kommer nu med 4-6min intervall. Fortfarande så gör det inte speciellt ont... Behöver stanna till i steget och sluta prata men inte värre än så. Vid 11:30 tar dom hål på hinnan och vattnet går. Det händer inte så mycket, mina värkar är inte tillräckligt kraftiga. Jag öppnas, men väldigt långsamt, så det beslutas att jag ska få värkstimulerande dropp. 14:30 sätts droppet och jag andas lustgas, 16:50 när dom undersöker mig nästa gång är jag öppen 6 cm, då sätter dom även elektroden på bebisens huvud. När barnmorskan gör detta känner hon under värken hur det är ett mycket kraftigt tryck. 17:20 börjar jag krysta och 17:44 föds Noah.
Minuterna runt hans födelse blev dramatiska då han kom ut med huvudet men hade navelsträngen två varv runt halsen, och barnmorskan gjorde bedömningen att hon var tvungen att klippa av den när han fortfarande var kvar inne i mig. Men precis när hon ska klippa så glider han ut och hon kan lossa navelsträngen ändå. Han var lite medtagen och det tog en liten stund innan han började skrika. Tror dom här minuterna var värst för Johan, jag hade så mycket annat att fokusera på...
Från det att dom satte droppet och min förlossning började kännas, tog det tre timmar tills han var ute, ingen smärtlindring mer än lustgas.
Stannade på BB över natten. Det var skönt att få landa lite jag, Johan och Noah... Sen på förmiddagen, efter att en läkare kollat på honom, åkte vi hem till Wilmer med lillebror!
Tack Hanna, och vilka sötnosar det blev.
Vill du skicka in din förlossningsberättelse?
Maila då: barnmode@hotmail.se
20:39:58
Förlossningen för mig med dottern.
Ja, nu är det ganska exakt 3 årsedan min förlossningen med dottern började.
Allt började den 17maj ca 20:30.
Jag hade varit och kissat ett par gånger och funderat på om vattnet gott eller om jag bara var väldigt kissenödig.
Men när jag satt där på toaletten vid 20:30 sa det pang.
Då gick vattnet och jag fick värkar direkt, onda och som höll i sig ca 1 min med 2minuters mellanrum.
Skrek åt sambon att vattnet gått och han fick leta efter en binda och hjälpa mig till sängen.
Till slut kom jag till sängen och vid varje värk fylldes bindan med vatten.
Efter tre värkar sa jag att jag inte stod ut längre, nu måste jag in på förlossningen.
Vi tjaffsar lite om vem som skall ringa, tillslut ringde sambon, men jag tog över.
Barnmorskan tyckte väl att jag var lite klen som hade haft värkar i tio minuter och var förstföderska och ville in.
Men jag stod inte ut längre.
Min förlossning startade inte med molandevärk som blev värre och värre, utan det var pang bom på direkt.
Alla rum var fulla, men jag kunde få komma in på en undersökning sa hon i telefonen.
Sambon sprang och hämtade bilen, medans jag skickade ett sms till Sandrah och packade BB väskan.
(När jag kom hem från BB skrev jag en förlossningsberättelse, kopierar in den..)
Resan tar ca 5minuter, känns som evigheter, får 3värkar under tiden och det rinner en massa vatten, han få med en handduk i alla fall att sitta på. Har ju ny bil och ibland värkar bilen viktigare än mig så.
Vi är inne runt klockan 21 och jag ramlar typ in och möter någon vilket jag säger hej till och att jag vill ha EDA och det är nu. Hon säger att jag måste ligga med en CTG kurva först mins 30minuter innan jag kan få det. Hon spänner fast den och går ut. Jag trycker på knappen och säger att jag inte står ut mer och måste ha något. Vilket hon säger nej, du skall ha denna först. Och förklarar att det är skiftbyte och en ny kommer snart. Vid 21:30 kommer en som heter Shabnam Ronaghi. Hon säger att jag kan få lustgas, men vill inte för jag är rädd att spy. Men sen prövar jag ändå med bara luft. Känns äckligt och slänger bort den och säger att jag vill ha EDA nu. Vilket förberedds. Runt 21:35 känns det som jag måste krysta får av mig alla mina kläder. Är öppen 9cm. Försöker andas lustgas, har den på det lägsta kan suga i mig lite men tycker det är svårt att andas ut i den, så hinner andas in en till två gånger. Och sen är det bara att köra utan. Ligger i gyn ställning hela tiden så jag har stöd för benen, barnmorskan tycker jag skall försöka stå på knä men det var de värsta jag varit med om! Har ingen kraft i benen och bara gråter när jag står så. Mellan värkarna är jag mest hungrig och irriterad över att det inte finns någon klocka att titta på så jag frågar hela tiden vad klockan är. Shabnam säger hela tiden att nu stannar nog huvudet, nu stannar det, nu stannar det, men åker in varje gång och jag ger upp och säger till henne att hämta sugklocka eller kejsarsnitt för jag orkar inte mer.
Och så fortsätter det tills klockan 00:04 18maj då dotterm såg ljuset!
Själva krystvärkarna gjorde inte ont, men innan det gick att krysta var en pina och precis i slutet när värken var kvar lite, men krysta gick inte. Det gick väldigt snabbt vilket jag är glad över, och fick bara sy 2 stygn. Jag tycker inte det gjorde ont att sy alls och hade Xylocain som bedövning.
Kissa kunde jag göra direkt efter förlossning, och bajsa gjorde jag på morgonen när man fortfarande var lite bedövad! Jag spydde inget som jag hade varit så rädd för att göra, och bajsade inte på mig heller. Och det var verkligen häftigt att min kropp klarade av det. Att den viste vad den skulle göra och visade mig. Skulle nog inte vilja ändra på något.
Dottern var 46cm lång, vägde 3225gram och hennes huvudomfång var 33 cm.. Hennes apgar minuter är 10-10-10.
Som sagt gick allt väldigt fort och dottern föddes 18maj.
Tänkte jag kunde ju skriva min journal här om någon är nyfiken.
21:30 inkommer p.g.a värkar i grav v 37+1.
fixerad u bäckeningången. öppen 9cm, ff huvud ovan spinea.
21:45 Provar lustgas 50/50.
22:15 Väljer bort lustgas.
00:04 En flicka föds i framstupa krombjudning. AS 10-10-10.
08:04:35
För tre årsedan..
Hade lite små värkar till och från, men inget som tydde på en förlossningen, samma värkar jag haft sen vecka 20.
Ibland var det tre minuter mellan värkan, men efter en timma och utan direkt ont så somnade jag och det avtog.
Skulle aldrig jag få föda barn?
11:00:25
För tre årsedan..
Jag hade varit inne till och från i en vecka.
Men just denna dagen, för tre årsedan fick jag en hinnsvepning.
Jag kan säga att läkaren hade aldrig gett det tidigare till någon förstföderska i v36+6.
Och jag fick en tid till att ta hål på hinnorna om inget hade hänt v38+0.
09:30:55
Förlossningen för Katta.
Jag börja väl egentligen känna att det snart var dags kvällen innan. Då jag hade extrem mensvärk som inte ville ge sig av, inte ens efter ett varmt bad. Hela natten låg jag oroligt, med sammandragningar och förvärkar. Men eftersom jag känt det ett tag så visste jag inte om det var en början eller inte.
Vakna i alla fall 04.30 för jag hade mer ont, gick då på toaletten och ser blod. Då hade slemproppen släppt mer och det kändes som jag fått mens. För det kom lite blod hela tiden.
Jag väcker Patric för han ville att jag skulle göra det, och när jag säger att jag tror det är dags snart så vägrar han gå ur sängen. Jag får skaka honom till liv och säga hallååå upp med dig, jag har ont. Nej , då ligger han kvar en stund för han är nervös. Haha.
När han väl kommer upp efter 5 min säger han åt mig att ringa förlossningen. Jag ringer dit vid 04.45 och berättar att jag börjar få värkar som kommer var 5e minut. Dock inga starka men tillräckligt onda. Vi pratar och kommer fram till att jag ska stampa hemma lite till, tills de blir mer regelbundna. Hemma fixar jag de sista inför resan till förlossningen. Ringer min mor och säger att hon får ta ledigt från jobbet, och så försöker jag äta frukost vilket inte går. Väcker Isabelle , klär på henne sen en timme senare ringer jag förlossningen igen och säger att nu kommer värkarna 2 mins mellanrum. Hon säger åt mig att komma in.
06.30 åker vi hemifrån. Ska ju först till mormor och Robert med Isabelle. När jag går så gör det mer ont och värkarna kommer tätare. Jag måste sätta mig ner. På väg till Näl så avtar värkarna igen. Det är för jag satt ner. Så jag sa åt Patric att åka vägen om Mc donalds så han får köpa sig frukost. Jag hade helt plötsligt inte brottom in till Näl. Vi körde lite fel i trollhättan, glömde svänga av i en rondell så vi körde in i stan. Där det var vägarbeten och det gick inte allt för snabbt att komma fram. Det gjorde mig lite nervös, eftersom värkarna gjorde mer ont. Kom dock mer sällan 5 min emellan. Så vi hade inte brottom, eller Patric var nervös men jag ville att de skulle komma tätare igen.
Vi kommer fram till förlossningen runt 8.30 , får då komma in i undersökningsrummet. Får en ctg på magen för att se hur ofta värkarna kommer och hur starka dem är. En pinsam upplevelse. För jag låg där cirka 30 min till 9.15 på en halvtimme hade jag 3 starka värkar. Och 3 värkar är ju på tok för lite för en förlossning. Men barnmorskan sa, att det brukar avta när man kommer fram , kroppen kände att nu var man på plats och så bråka den. Men så kolla hon oxå om jag börjat öppna mig och det hade jag, var öppen 4cm. Barnmorskan sa åt oss att vi skulle kunna ta en promenad ute i de fina vädret så skulle nog värkarna komma tillbaka. Men jag var hungrig så jag sa åt Patric att vi går till cafeterian istället. Jag hann inte mer än utaför undersökningsrummet så fick jag jätte starka värkar som kom regelbundet igen. Patric ville att vi skulle stanna kvar då, men jag sa nej. De vill att vi ska ut och gå, och jag är hungrig. Näl är inte litet och vägen till cafeterian gick jag med tårtar i ögonen för när jag hade en värk så kändes det som att bebisen skulle komma. Jag kunde inte gå. När värken avtagit sa jag åt Patric spring nu , så vi kommer fram nångång. Men värkarna kom så tätt så tätt att det tog tid att komma fram till min macka . Väl i cafeterian kunde jag bara äta en halv macka, nu var jag rädd. Det gjorde så ont. Vi går tillbaka till förlossningen.
Lite över 10 får jag ett rum. Rum nummer två. Barnmorskan fråga om jag ville bada och det ville jag eftersom det var så skönt att bada när jag va gravid med Isabelle. Men de hann inte sätta på badet för jag hade så ont så jag ville bara ligga ner och sniffa lustgasen.
Jag bad om att få ryggbedövning tidigare denna gång då jag fick den för sent med Isabelle. Och det skulle jag få. Jag låg i sängen i 45 min, runt 11 tiden kom värkarna exakt hela tiden. Barnmorskorna sa att detta kommer gå mycket fortare än vad vi trodde. Så de kolla igen hur mycket jag öppnat mig. Då var jag öppen 8cm. För sent för ryggbedövning nu. 11.13 tog det hål på hinnorna så vattnet skulle gå eftersom jag smått började få krystvärkar. När vattnet gick då var det bara att köra på, och 11.51 föddes våran underbara Melvin.
Denna förlossning gick snabbt och med bara lustgas som vän.
Jag hann inte förstå vad som hände och att allt gick så fort när vi väl kom in i förlossnings rummet. Även barnmorskorna tappa hakan för det gick så fort. Så en av dem fråga om jag förlät henne för att jag inte fick ryggbedövning, men hon själv hängde inte med i svängarna. Klart jag förlät henne för det gick fint utan. Jag hade så klart ont och jag skrek alla möjliga , onödiga, dumma saker när jag skulle krysta men tycker att denna förlossning var underbar i jämförelse med förlossningen jag hade med isabelle. Och de första jag sa när jag såg Melvin var att han är ju bara sååå fiiiin.
Tack Katta för din berättelse!
Vill du skicka in din förlossningsberättelse eller en outfit? Maila mig då barnmode@hotmail.se
21:42:21
Förlossningen med Theo.
Vaknade med värkar ca 04 på torsdag morgon (10/9 - 09, bf+5) kom med 15 min mellanrum...avtog vid 8. Då blev de oregelbundet och ibland tätare ibland glesare. Höll på hela dagen - vi åkte till sjukhuset för koll på dagen. Först till labbet och lämnade blodprov - dem var bra... sedan var vi på antenatalen och kollade CTG, och blodtryck... gjorde gyn undersökning (fortfarande bara öppen 3 cm - samma som veckan innan). åkte sedan hem. Då allt var bra och vi kunde bara fortsätta vänta.
Tog vägen om köpcentret på hemvägen - Mannen skulle lämna in sin telefon på lagning... hade då något tätare och mer regelbunda värkar igen..klockan var då ca 17.
Värkarna börjar nu kännas mer i ryggen - innan var de mer bara menssmärta... andas igenom dem... åker till mamma vid 19... ska vara sällskap då min syster kokar kräftor. Nu är värkarna mer regelbundna och gör något ondare...
Vid 20 tiden kommer min bror och hans tjej hem... - har nu 3-4 värkar på 10 minuter...(mina syskon lite oroliga - medans jag andas och är lugn)
Mamma kommer hem vid 20.30... Nu gör de ännu ondare... och får koncentrera mig lite mer på att andas...stå och trampa på stället (kändes kanon).
ca 22 åker vi hem till oss igen..nu ökar de ytterligare i styrka...smärta i rygg och ner mot ljumskarna...fixar fortfarande att andas igenom dem bra och lugnt... ringer till förlossningen ca 23... har då värkar med 3-4 min emellan... Väljer att vänta ytterligare en stund hemma (duschar)... eller snarare en och en halv timme väntar vi... ringer till förlossningen 00.10 igen. (11/9) Åker då in. Är inne på BB ca 01.15. Träffar där Åsa - super bra hjälp fick vi av henne genom hela förlossningen! Tack!
01.30 kopplas jag till CTG... jobbig tid där att ligga ner... då jag ville stå. Lättare att jobba med smärtan då!
02.15... Åsa kollar... öppen 7 cm!
Hinner få lavemang... PRECIS! Vattenavgång 02.45, tänkte bada... men de sket sig (blev kortvarigt)... var bättre att ta plats på förlossnings stolen 03.30. Lustgas och andas var kanon... funkade super bra för mig. först liggandes... sedan stående på knä lutande över sänggaveln...(snacka om att de skyndade på de ytterligare...) Sedan tillbaka... då var de dags att kolla om jag fick krysta... och japp de var dags...öppen fullt... och kraftiga fina värkar... så nu grabbades de tag i handagen.. och trycka på... 04.48 föds vårt mirakel... trollungen Theo!
3765 gram och 51 lång!
Super upplevelse, och allt gick så bra!. Världens lyckligaste!
Mamma Veronica hittar ni här.
Vill du skicka in din förlossningsberättelse?
Maila då: barnmode@hotmail.se
20:46:57
Förlossningen för Sandra.
Jag och M steg upp ur sängen(Där på slutet sov jag/vi länge om dagarna, vi var ju medvetna om att så kommer det inte vara sen så vi passade på:) ) och skulle äta en sen frukost och plötsligt när vi satt där så började jag känna lite värkar men det var inte så farligt. kl var runt 13.00.
Jag som hade haft förvärkar och annat trodde detta också var det. Men de blev bara jobbigare och jobbigare men dum som jag var så trodde jag inte detta var nåt. M stack och tränade och jag skulle börja med maten som han skulle ha med sig till jobbet! Och nu började det göra ont, riktigt ont. Hann steka korven sen var det kört haha. Då förstod jag att detta var på G. ÄNTLIGEN skulle våran lilla bebis komma! Jag fick ringa hem M och då var klockan runt 14.20. Och som sagt detta gick RIKTIGT fort. Från första värken till detta! Vi satt och klockade där hemma och då hade jag runt 3 värkar på 10 minuter men jag tordde hela tiden vi gjorde fel för jag fick ju höra att som förstföderska ska detta ta långt tid. Men M tvingade mig ringa till förlossningen och fråga!
Och trodde de mig? Nja de trodde jag var inne i en latensfas vilket kunde ta upp till 12 timmar eller vad de sa så jag skulle sitta hemma med min TENS-apparat och ta ett bad. Okej jag tog ett bad. kl var runt 15.00 och då gick slemmisen(slemproppen). Jag hann doppa mig och sen ut efter 10 sekunder haha. Jag hade så in i helvetes jävla ont så det gick inte haha!! Upp igen och i soffan för att prova TENSEN och det gick inte heller. Fick inte rätt på den och hade alldeles för ont för att tänka och hålla på plus M skulle hjälpa och hålla på. Nej detta funkade inte!! Så jag fick ringa igen till förlossningen.
Då var klockan 15.30 och då sa dom att dom hade FULLT i lund(min största rädsla. För det var verkligen det jag ville. Föda i lund) OCH i malmö så det var bara till att sätta sig i bilen och köra till helsingborg. Men vad dom sa till mig på förlossningen. "-tänk på att dom kan skicka hem dig om du inte är tillräckligt öppen" skit i det sa jag, jag har så jävla ont.
Jag satte mig i bilen och M skulle hämta packningen och ja det där med packningen haha. Jag hade ju packat typ 1 månad innan men tänkte ta det viktigaste när det var dax och hans grejer. Men eftersom detta gick så otroligt snabbt så hann vi inte packa med oss allt. Jo till bebisen och mig. Men vi glömde M:s grejer och lite annat smått haha. jaja nu till saken. Jag satte mig i bilen och M skulle leta efter Gps:en eftersom varken ja eller han hittar till lasarettet i hbg, men han hittade inte den och jag hade så ont så vi fick chansa och skita i den.
15.50 så var vi på väg och detta var min längsta åktur någonsin. Eller ja, i alla fall den gången:) Alla slutade jobbet och var på väg hem. Fullt med bilar överallt OCH så körde vi givetvis av vid fel avfart!!! Där trodde jag att jag skulle strypa M haha men runt 17.00 eller jag skrevs in 17:20. Dom fick hämta mig med en bår för jag kunde inte gå!! Hade såå ont.
M skulle in och fråga dom om dom hade en rullstol. Där kom han i sina träningskläder:)
M: Har ni en rullstol som man kan få låna?
Bm: Kan han eller hon inte hoppa in(eftersom M hade träningskläder så trodde de att jag hade skadat foten eller nåt haha)
M: Alltså nej min tjej är höggravid och ska föda nu. Hon har så ont så hon kan inte gå.
Bm: ÅÅÅÅ okej haha (kom spirngades med en bår för rullstolarna var upptagna:)
När vi väl var inne så tog ju detta också tid. Och jag sa till M att kommer de inte snart och tittar till mig så får han kalla på nån för jag behövde nåt mot smärtan. Hade ju så jävla in i helvetes ont:) Men sen så kom de. Bm trodde ju inte jag var så öppen utan hon kopplade upp oss och lyssnade på bebisens hjärta och sen så skulle hon känna på mig. Vattnet hade inte gått än! Jo hela 9 cm var jag öppen! Så hon gjorde hål på hinnan så vattnet gick(gud så skönt det var haha)
Så då fick jag lustgas! det bästa jag någonsin har fått.. Just då iallafall:) Jag frågade M om dom hade målat om för när jag kom så var det gult och nu var det grönt på väggarna haha:)
19:30 började krystvärkarna komma och 20:02 kom världens underbaraste lilla ängel till världen! Nikki, Cassandra! 4010 och 51 lång!
Jag och M var så inne i detta lilla underverk så efter några minuter(minst 5 kändes det som:) ) så tänkte vi kanske att vi skulle ta reda på vad det blev haha. Glömde bort att fråga! En liten flicka sa de!! Ååh jag som trodde vi bara skulle får pojkar(har många i släkten) Men nej vi fick en liten flicka som första! Så glada vi blev:) Det hade iofs kvittat!
Jag hade aldrig klarat detta utan min älskade M och han var så otroligt duktig som hjälpte mig igenom denna underbara upplevelsen och jag skulle lätt kunna göra om detta igen! det var värt all smärta!!
090929 förändrades våra liv till nåt så otroligt bra och jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Nu är vi en liten familj! Jag, m och Nikkisen!! En komplett familj!!
Och jag är så glad att jag hade en sån bra förlossning och att jag klarade att gå hemma så länge. Jag undrar bara hur nästa förlossning kommer att vara. Kanske föder jag i bilen?:) runt 8 timmar från första värk! GALET!!:)
Mvh
Sandra
Vill du skicka in din förlossningsberättelse?
Maila då: barnmode@hotmail.se
07:39:41
När Engla och Edvin kom.
Med andra barnet fick man såklart höra tvärtom. Att det skulle komma förtidigt. All släkt och vänner väntade på att jag skulle föda när det var över en månad kvar. Jag själv var ganska lugn och tänkte inte så mycket på det. Men något barn ville det inte komma ut och jag fick gå över tiden 1½ vecka! Nu kändes det som att det inte skulle komma något barn utan att det skulle stanna kvar i magen för alltid. Jag har inte haft en enda förvärk under någon av förlossningarna heller så det kändes verkligen så. Klockan två på natten den 24 november vaknar jag av två värkar. 2.15 går vattnet och sedan är det två minuter mellan verkarna. Vi ringer till förlossningen och till mina föräldrar som ska vara barnvakt. 3.05 är vi på förlossningen och får komma in till ett undersökningsrum, Blir lika fort skickade till ett förlossningsrum denna gången också då jag är öppen 9 cm. Klockan 03.54 föddes Edvin efter 10 minuters krystvärkar. Han vägde 3930 g och var 52 cm lång.
Tack Emelie.
09:32:55
När lillebror kom.
Vaknade vid 04 tiden, kände nåt som liknade en värk, en riktig värk. Tjohoo, tänkte jag, äntligen. Var ju trots allt på BF+7. Låg kvar en stund, funderade på om jag skulle väcka sambon eller inte….. Fick några värkar till, skulle just säga till honom att det var på gång när hans mobiltelefon ringer.
Hans arbete - dom ville att han skulle jobba och han tackade ja och gick upp.
Blev ju tvungen att säga att det nog var på gång, ville inte att han skulle åka iväg om det skulle dra igång på riktigt…. Med de andra barnen har ju förlossningarna gått ganska så snabbt (4 timmar resp 1½ timme) så jag visste ju att det kunde dra igång snabbt om det ville sig så.
Han ringer sitt jobb, säger att han inte kan jobba. Jag ringer mamma och säger att vi kommer inom med barnen om en stund, ringer förlossningen som säger att vi kan komma in för en koll. Sagt och gjort - vi åker iväg!
Messar med syrran på vägen in, hon är exalterad som få! Gissar på att bebisen är ute innan 11.00. Klockan är då 8 nånting.
Kommer fram till förlossningen, blir kopplad till ctg - Bebisen mår bra, men värkarna är som bortblåsta. Har bara en endaste värk på hela tiden ctg:n är på. Barmorskan kollar, jag är bara öppen 1 cm och har 1 cm kvar på tappen :-( Jädrans vad besviken jag blir!!!!
Vi åker till Maxi och veckohandlar, traskar runt där någon timme, sen bär det av ner till stan, går runt, runt och runt. Åker sedan till A6, går runt där också…. till sist blir det en runda på IKEA också. Jag har värkar, men oregelbundna och inte så starka, och varje gång vi sätter oss ner för att vila lite, eller fika eller så, så försvinner dom nästan helt och hållet.
Jag är sur, irriterad och besviken. Här har man gått 1 vecka över tiden, och _ändå_ är det falskt alarm när man väl tror att det är på gång.
När klockan är 15 så vill jag åka hem. Är trötta på att gå, gå och gå. Ringer förlossningen för att se om vi får komma in på en koll innan vi åker hem bara, eftersom vi bor 5 mil från sjukhuset så det blir en bit att åka ju.
Blir undersökt igen, håller tummarna stenhårt att jag öppnat mig mer, men icke. Fortfarande 1 cm öppen bara och 1 cm kvar av tappen. Så vi åker hem.
När vi sätter oss i bilen på parkeringen utanför förlossningen får jag dock en jättestarkt värk, tänker inte så mycket på det, barnmorskan har ju just varit där inne och rört om lite – det är väl därför det gör ont.
Hela bilresan hem har jag värkar, mycket vassare än jag haft hela dagen innan, och de kommer med 10 minuters mellanrum och gör ont. Vi funderar på om vi verkligen ska åka hem och hämta hem flickorna från mamma, eller om flickorna ska få stanna kvar där och vi åker hem själva och ser vad som händer….
Det bli som så att vi stannar hos mamma och fikar lite. Vi är där vid 16 ungefär, och nu kommer värkarna trots att jag sitter ner och de kommer tätare och tätare, jag springer in på deras toalett varje gång en värk kommer för att inte skrämma flickorna. Nu måste jag andas igenom varje värk, och gunga med höfterna liksom för att underlätta smärtan.
Dröjer inte länge förren L måste följa med in på toaletten och massera min rygg, och jag lånar också mammas badkar för att underlätta. Nu börjar vi väl så smått inse att det är på gång, på riktigt den här gången, även om jag inte vill åka in till förlossningen igen - rädd för att det kanske inte alls har hänt nåt, och vi blir hemskickade, för tredje gången samma dag.
Vid 18-18.30 tiden har jag riktigt riktigt ont, L ringer förlossningen fast jag säger att jag inte alls vill åka in. Förlossningen säger att jag visst ska komma in, om jag har så ont och värkarna kommer så tätt och håller i sig så länge så kan jag i alla fall få nåt mot smärtan….
Värkarna kommer varannan-vartredje minut och håller i sig 1-1½ minut ungefär, och trycker på ordentligt neråt. Känns som att vattnet går varenda gång det kommer en värk, men det gör det ju inte.
Jag känner att jag inte vet hur sjutton jag ska klara en bilfärd i det här tillståndet, men vad har jag för val? In i bilen bara, koncentration och fokusera på andningen är vad som gäller.
Vi hinner köra ca 5 minuter, sen går vattnet. Jag får lite panik, för de andra barnen har fötts typ 10 minuter efter att vattnet gått, blir rädd att denna bebisen ska komma i bilen . L ringer och förvarnar förlossningen att vattnet gått, klockan är 18.58 när han ringer det kollade jag på mobilen i efterhand, och när vi väl är framme ca 15 minuter senare så står dom beredda vid ingången iklädda plastförkläden och med en säng och rullstol och hela fadderullan.
Dom tar mig en under var arm, försöker få upp mig i sängen men det går inte så bra…. svårt att hoppa upp i en säng när krystvärkarna startat. De leder in mig i förlossningsrummet, drar av mig alla kläder och den första krystvärken tar jag ståendes på golvet lutad mot sängen, och efter lite lustgas (äntligen!!!) kan jag i alla fall ta mig upp i den sängen som är där, ståendes på knä mot ryggstödet, för att vända mig om, sätta mig upp för att sen lägga mig ner i sängen blev för mycket helt enkelt.
Får en eller två krystvärkar sen är Bebisen ute! ”Va blev det för nåt?” är det första jag frågar L som tittar efter, och visst är det en liten son! En pojke!Jättefin är han såklart, och L är lite chockkad och jag är chockad och lättad över att han inte kom i bilen.
19.25 föddes Lillebror, efter bara 6 minuter inne på förlossningsavdelningen. En stor, fin pojke på 4550 gram, 52 cm lång och 35 i hattmått. Apgar 10-10-10. Jag fick sy ett stygn, men annars var allt toppen, amningen funkade super från första slurken. Vi sov en natt, L fick också stanna, sen åkte vi hem dagen efter.
Så – en Lillebror alltså! Trivdes bra i magen, men ville ut med väldans fart när han väl bestämde sig för att komma ut!
Tack Ida.
19:06:25
Devins förlossning 11/11-07
Det hela började med att jag vaknade runt fyratiden på morgonen den 10 november och hade riktigt ont i magen. Tänkte då att det vore för bra för att vara sant om det skulle sätta igång på riktigt nu så jag försökte somna om. Det där onda återkom dock först var 16 minut, sen var 8e och det minskade hela tiden. Tillslut klev jag upp för att ta mig en dusch och se om det skulle gå över, men det funkade verkligen inte och efter duschen hade jag värkar var 4-5 minut. David tvingade mig då ringa in till förlossningen för att rådfråga dem om vad vi skulle göra nu. Där tyckte de att jag skulle packa klart BB-väskan med saker som vi kunde behöva och sedan äta lite frukost för att åka dit för en koll.
Vi åkte dit så vi var där runt niotiden på morgonen och då satte de ctg-kurva på mig för att kolla hur täta värkarna var nu. De hade inte minskat mer utan kom fortfarande var 4-5 minut och jag hade öppnat mig 3 cm hittills. Eftersom jag ändå hade såpass ont som jag hade fick jag en spruta med morfin och sen skulle jag upp och knalla så det skulle sätta igång mer på riktigt tyckte de på förlossningen.
Jag och David vankade av och an där på sjukhuset mest hela dagen faktiskt med pauser för ctg-kurva, mat och lite sådär men inget mer verkade hända än de regelbundna värkarna på 3-4 minuters mellanrum. Tillslut på kvällen vid 22 bestämmer sig personalen för att försöka avbryta mitt värkarbete så jag skulle kunna sova på natten för att sedan starta det hela på morgonen dagen efter. Jag fick bricanyl, alvedon och lite mer morfin och lyckades väl tillslut slumra in lite.
Halv fem på morgonen vaknar jag igen av att jag har ruskigt ont i magen och en ny ctg-kurva sätts. Nu är värkarna mycket tätare och gör också en hel del ondare. Har dock bara öppnat mig till 4 cm nu, så det går ganska så segt.
Jag ligger där och har skitont och spyr som en fontän till runt niotiden då jag äntligen får ryggmärgsbedövning och har öppnat mig till 7 cm. Efter den blev det hela iaf lite lindrigare, men inte så mycket. Att det ska ta sån tid innan man får bedövning är juh helt sjukt. Trodde jag skulle dö en svänga där emellan.
Dropp sattes i handen på mig också eftersom jag spytt så sjukt mycket och fick knappt i mig någon vätska på egen hand då värkarna gjorde så ont. Vägrade ändå ta lustgas eftersom jag hört man kan bli yr och spy ännu mer då och det är det värsta som finns.
Värkarna är täta nu och gör snuskigt ont och mitt i en värk bara forsar vattnet ur mig. En ganska konstig känsla faktiskt och jag bara "oj nu blev det lite blött här".
Efter vattenavgången började krystvärkarna komma men jag fick inte krysta än så jag skulle försöka flåsa bort dem. Lättare sagt än gjort. Jag skrek nog mest tror jag än flåsade. Tur David var där och stöttade hela tiden, hade inte kunnat klara det utan honom tror jag.
Tillslut kände de att jag var helt öppen och sa då åt mig att jag fick krysta, men absolut inte skrika för då skulle kraften försvinna.
Mina krystvärkar varade bara ca 20sek och var riktigt täta så jag fick aldrig någon kraft emellan, hann inte ta luft ens nästan. Jag fick värkstimulerande dropp på slutet för att värkarna skulle bli längre, men det hjälpte ingenting. De började på 10ml/h och slutade på 500ml/h, men hade ändå lika korta krystvärkar. Så efter en och en halv - två timmars krystande fick tillslut en doktor sätta sugklocka på lillkillen och sen klippa upp mig så han kom ut för jag var helt totalt slut.
Devin kom ut den 11 november klockan 12.26 och upp på bröstet på en gång och det var en sån mäktig känsla så det går inte ens försöka beskriva. Han skrek dock inte för han hade fått massa fostervatten i halsen så de fick bära iväg honom ganska snabbt för att suga ut det och kolla så allt var bra med honom.
David kom sen in med honom på armen och såg riktigt stolt ut =)
Nu är han äntligen här och vi kan inte vara lyckligare nu.
Tack Sandrah!
Maila oss då på:
10:03:42
Att föda på 10 min.
Att man bara kan föda utan att veta om att man varit gravid också.
Som denna, på 10min så står man där, hur hade du reagerat?
Jösses vilken panik jag hade haft, är ju inte lätt med barn, framför allt inte gratis!
10:43:50
Vildes förlossning
Iaf så började det faktiskt göra ganska så ont så jag gick upp och gick omkring lite här hemma, satte på datorn och klockade värkarna som kom med 3-4minuter mellan. Gick in till David och förberedde honom på att vi kanske måste åka in till förlossningen idag. Han flög faktiskt upp för en gångs skull ;)
Jag ringde till förlossningen som tyckte jag skulle testa med en dusch och se om det fortsatte likadant efter eller om det lindrade lite. Jag lydde order och gick och satte mig i duschen, men det blev ingen vidare långvarig dusch vill jag lova för jag fick så ont så jag trodde knappt jag skulle kunna ta mig ut därifrån.
David ringde då sin mamma och bad henne komma hit för att kunna ta hand om Devin, och jag ringde till förlossningen igen och sa att det inte lindrade ett dugg utan snarare gjorde allt värre så jag ville komma in. Det var ju inga problem och vi var så välkomna så :)
Resan dit gick bra och det var bara EN enda bil vi såg på hela vägen dit. Alla låg väl bakis efter påskens firande kanske -fniss- Iaf så ringde jag några då och sa att vi åkte in.
På förlossningen fick vi förlossningsrum direkt eftersom det var mitt andra barn och då kan det tydligen gå riktigt snabbt. Det trodde jag inte på, men var glad för ett rum iaf.
CTG-kurva sattes på mig och jag var öppen tre cm när jag kom in. Efter kurvan var klar hade de tappat upp ett bad till mig och skulle ringa på narkosläkaren för att kunna sätta eda på mig som jag verkligen ville ha! Badet var jätteskönt, men värkarna gjorde så satans ont då så det blev inte långvarigt där heller direkt. Var en pärs att knata de få metrarna mellan badet och förlossningsrummet. Hade en sån gågrej man kunde hänga på och det var tur det för jag gick väl typ 5cm i minuten med de värkarna jag hade -fy-
När jag kom in till förlossningsrummet igen var jag öppen 5 cm ungefär och fick då det hemska beskedet om att narkosläkaren inte skulle kunna komma till mig på EN TIMME!!! Gissa om jag bröt ihop!? Jag grät som en liten unge och trodde jag skulle dö. Barnmorskan tyckte jag skulle testa lustgasen, men jag var väldigt skeptisk eftersom jag hört att man kan må illa av den och jag är så jävla rädd för att spy. Iaf så satte hon på lägsta möjliga och jag testade faktiskt till slut. Var inte så läskigt som jag hade trott, men jag spydde ju.. fast det var nog mer för att bebisen kom förbi spinae eller vad det heter och inte för att jag tog lustgas.
Hon höjde iaf tillslut lustgasen men jag skrek och grät av smärta ändå tills narkosläkaren kom dit. Hon kom och satte min eda klockan 10:47 ungefär och Vilde är född 11:04 så jag hade inte ett piss användning av den!! Precis som det var med Devin, men som tur är så kom ju Vilde iaf ut betydligt snabbare. Behövde krysta ca 4-5 gånger sen var han ute.
När han kom ut var man ju såå nyfiken på vad det var för något även om jag hela tiden haft på känn att det var en pojke till. Jag bara skrek ut "åhh det är en pojke, jag har fått en pojke till och han SKRIKER" =) Jag var helt överlycklig över att han skrek och kunde komma upp på mitt bröst direkt. Han var inte blå och stilla som Devin var utan han rörde sig och lät. -lycka- All smärta i världen försvinner den stunden och man är bara såå lycklig, det är värt allting det där. Han tog även bröstet på en gång och har sugit nästan nonstop sen dess ;)
Var en snabb och smärtsam förlossning, men jag överlevde och jag känner mig så pigg nu. Sprack ingenting heller och är väl det som gör att man känner sig så pigg nu. Kunde ju typ inte röra mig efter Devin var född för jag var sydd så mycket där de klippte mig.
Jag är nöjd!
Tack Sandrah.
20:36:13
Linas förlossning.
V. 40+5
Fredagen den 3 april var jag ute på en långpromenad i Bjuv. Jag hade då gått över 5 dagar och varje dag kändes som en hel månad! Jag var stor och för varje dag som gick svullnade jag mer och mer. Nu hade jag endast ett par skor som passade, mina fötter var enorma… Eftersom jag var så trött på det kände jag mig desperat och ville helt enkelt bara ha igång hela processen och få ut vårt mirakel. I hopp om att få igång det hela gick jag en långpromenad.
Efter 2 timmars traskande var jag hemma igen, visst var jag trött efter att ha konkat på min enorma kropp (+23 kilo) i 2 timmar, men inga andra känningar hade jag. Som gravid kvinna hade jag hållt mig från att gå på toaletten under hela promenaden (vilket för mig var väldigt ovanligt) så väl hemma rusade jag vidare direkt till toaletten. Kändes märkligt när jag väl satt där och det rann liksom hela tiden, slemproppen gick! Långpromenaden lönade sig ändå, och nu kändes det som det var nära… Ringde Tonny direkt som då var på arbetet, visst blev han nervös men tyckte ändå att han behöll lugnet bra.
V. 40+6
Natten till lördagen började det hela, sammandragningar och värkar sattes igång. Ringde då in till förlossningen för att se vad jag skulle göra. Då hade jag värkar med 4-5min mellanrum. Barnmorskan jag talade med tyckte jag skulle lägga mig i ett bad och ta 2 panodil. Badet var väl lite avslappnande i sig men tyckte nog inte att det hjälpte så mycket. Dessa värkar låg jag med, någonstans mellan 01-05 när sedan värkarna plötsligt började avta. Under lördagen sen hade jag väldigt oregelbundna värkar. Men tyckte ändå att de var väldigt starka. På kvällen åkte vi hem till mamma, där även min syster Ida m. familj var, för att spela lite Wii bowling. (Jag kände mig tvungen att aktivera mig för att hålla igång processen, löjlig som man är) Efter någon dryg timma sattes det igång igen och värkarna blev tätare och tätare. Vid 21,00 ringde vi in till förlossningen för att höras oss för, de tyckte då att vi skulle komma in för kontroll. Hade då fruktansvärda smärtor i ryggen och ner mot ljumskarna där värkarna fräst satt sig. Väl på förlossningen sattes en CTG-remsa på och man kollade aktiviteterna i magen, och visst fanns där livliga aktiviteter… Men hade tyvärr inte öppnat mig mer än en halv cm. Eftersom jag hade sådan smärta i ryggen erbjöds det sterila kvaddlar i ryggen, vilket är sterilt vatten som sprutas in för att få bort smärtan. Detta tackade jag ja till, visst gjorde det ont, men smärtan försvann ganska snabbt efteråt, i alla fall under några timmar. Sen blev vi hemskickade igen.
V. 41
Natten till söndagen var hemsk. Låg med värkar ca2 min mellanrum, la mig i badet igen här hemma och 2 panodil men det hjälpte inte. Vi ringde då in igen och de menade att det var bättre för oss om vi stannade hemma så länge vi kunde, trots att smärtan var fruktansvärd. Natten klarade vi av hemma, Tonny är bara för underbar. Vetekudden kom väl till användning.(Tack Hanna) Och Tonny masserade mig i stortsätt hela natten.
Söndagen fick jag sova någon till mellan 7,00-12,00 men sen sattes det igång igen, så denna gången åkte vi in direkt. Undersöktes då igen och CTG-remsa kopplades på. Man tyckte att aktiviteterna i magen såg märkliga ut då värkarna var väldigt väldigt täta, utan att de gick upp mot jättestarka värkar. Efter en stund liggandes tyckte barnmorskan att det var bättre om vi var uppe och rörde oss, visst. Problemet var ju bara att jag hade så ont att jag knappt kunde gå… Längre än till parkeringshuset utanför sjukhuset kom vi inte, ringde då till Hanna och Niklas som var så söta och kom med Mc Donalds mat till oss. Men inte kunde jag äta när vi väl fick maten, usch!
Efter att Tonny käkat upp gick vi vidare upp till förlossningen igen, väl där erbjöd dem mig att ta ett bad så det gjorde jag. Så skönt, riktigt mysigt (och avslappnande om man inte haft värkar) massa ljus och härlig musik. Där i satt jag i ca 2 timmar, tappa ur vattnet - fyllde på o.s.v.
Vid 19,00 bestämdes det att jag skulle skrivas in, låg då med CTG-remsan igen. Hade så ont att jag inte kunde gå, ligga eller stå. Smärtan spred sig från ryggen upp till högra njure och fram mot mage och ner i ljumskar. Ca 21,30 fick vi en ny barnmorska, igen, hon undrade då om vi gjort ett urinprov… Givetvis var det ingen som gjort detta på mig och hon bad genast mig att ta ett. Hon menade att de smärtor jag beskrev var ett tecken på urinvägsinfektion, och nu med facit i handen så kunde jag också utan de där testen konstatera att det var urinvägsinfektion jag fått. Sant som sagt var det infektionen som ”bidragit” till dessa värkar ”pinvärkar” ,som barnmorskan kollade dem, som inte haft någon inverkan på värkarbetet. Fick genast pencillin, och redan framåt natten var smärtan i njuren borta. Men natten var fruktansvärd med en massa värkar och som tur var, så var Tonny där och masserade mig i stortsätt hela natten.
V41+1 och V41+2
På morgonen 6/4 hade det hela lugnat ner sig lite grann igen. Frukost serverades på rummet, äntligen hade jag lite aptit igen. Eftersom smärtorna avtagit lite grann, rådde de oss att ta en lång promenad igen. Åkte då hem till Hanna och Niklas (min bästa vän och hennes pojkvän) för att ta en efterlängtad dusch och fräscha till oss lite grann. Sedan promenerade vi för att ta något att äta, givetvis hade jag värkar med 4-5 min mellanrum, så mitt i stan gick jag och tog djupa andetag mellan varven… Efter maten gjorde jag ett försök, tillsammans med Hanna, att promenera tillbaka till sjukhuset. Kom inte så långt, lite längre fram stod tonny med bilen redo för att ta oss till sjukhuset.
Ca 13,30 var vi tillbaka till sjukhuset, där möttes vi av Niklas mamma Marianne, som skulle ha hand om oss. Hon började då undersöka mig för att se hur öppningsskedet såg ut och nu var jag öppen 2 cm, sen fick jag ligga med CTG-remsan igen. Vi bestämde sedan igen, eftersom jag hade så ont i ryggen, att vi skulle ta sterila kvaddlar i ryggen igen så det gjorde vi. 8 st fick jag denna gång, efter det la jag mig i ett bad igen. Väl där i hade jag så ont att jag spydde som en kalv och mådde så dåligt, hade otroliga värkar så var tvungen att hoppa upp igen.
Eftersom hinnorna ännu inte hade tagit håll, bestämdes det att de skulle ta håll på dem. Så klockan 17,30 gick vattnet. Värkarna jag hade var inte tillräckligt starka för att få igång det hela så jag fick även dropp så det kunde dra igång ordentligt, nu var jag öppen 4 cm. Strax här efter sattes ryggbedövningen, och nu var det igång… Trodde jag!
Luftgasen hade jag haft ett tag, och visst hjälpte den. Men man var ju absolut tvungen att ta den när man såg att värken var på väg. Vilket det var på mig hela tiden.( Ska lägga in en bild på remsan så nu ser hur den såg ut) Hade täta värkar under många timmars tid. Under natten, kvällen(tidsuppfattning hade jag ingen) stannade de upp droppets hastighet så värkarna lugnade sig ett litet tag, men hade fortfarande jäkligt ont. Satt på pilatesboll och halvsov i många timmar just för att mjuka upp underlivet. Sedan var det dags igen. Vi blev även uttagna till pallstudien och provade att sitta i den, visst verkade den bra men jag fick inte använda den. La mig i sängen igen och låg och krysta tills klockan var någonstans vi 6,00 på tisdagsmorgonen 7/4, hade då varit fullt öppen i ca 6 timmar. Barnmorskorna gick ut en sväng från rummet, då sa jag till Tonny att nu orkar jag inte mer, efter att ha kämpat i några dygn hade jag nu inga krafter kvar. När dom kom in till oss igen berättade Tonny för dom att jag inte orkade mer. Ganska snabbt därefter var jag nere i operationssalen, Tonny hade fått läkarkläder som han fick byta om till för givetvis skulle han vara med där nere. Narkosläkaren kom och presenterade sig, honom trodde jag att jag kände. Jag sa till honom att vi hade gått på samma skola, doktorn var i 50-årsåldern var jag nu fick det någonstans vet jag inte men alla i rummet fick sig ett gott skratt.
Väl nere på operationsbordet fick jag givetvis ännu mer bedövning genom ryggbedövningen och kanylen i handen. Under några gånger frågade jag vad det blev, flicka eller pojke, och varje gång hade de inte ens börjat snitta mig. Kändes som en hel evighet att bara ligga där och vänta och vänta.
Sen när han väl var ute, världens finaste pojke, världens finaste barnaskrik! Helt underbar. Sedan försvann jag!
06,58 den 7 april kom det bästa som någonsin hänt mig. Med sina 4060 gr och 53 cm var han den finaste varelsen på jorden, så vacker! Innan jag somnade in längtade jag så tills jag vaknade igen och fick hålla min underbaring, bara få studera honom, pussa honom och bara få njuta… Men så blev det inte, när jag väl vaknade låg jag alldeles ensam med slangar över allt och min underbara Loke fanns inte där. Tonny var inte där, ingen var där… Livrädd att något hade hänt låg jag där helt ensam, mår Loke bra? Mår jag bra? Var är jag?
Sedan kom det personal som förklarade läget och att jag låg på OP, givetvis. Jag blev jätteledsen och bara grät och grät ville bara se min älskling… Jag sa till dem att ta ner dem till mig, jag måste få se dem. Först efter 3 timmar kom dem. Innan dess hade komplikationer inträffat, jag förlorade jättemycket blod, 3 påsar var på ingång. Smärtan var enorm och smärtstillande fick jag hela tiden. När mina älsklingar väl var nere, det var så underbart, min smärta försvann för stunden och allt var så underbart. Det är ju såhär det sak vara, vi tre! Jag fick då upp honom på bröstet för första gången. Min underbara Loke. Där låg han så fin och duttade på mitt bröst, kunde inte sluta pussa honom och titta på honom. Det var ju såhär jag hade tänkt mig att det skulle vara från början, att bara få ha honom här på mitt bröst! Men tyvärr varade det inte så länge, Tonny och Loke var tvungna att åka upp till BB igen och jag fick stanna kvar. Utan att veta hur länge jag skulle stanna kvar där nere sa vi hejdå.
Då var det dags för doktorn att komma och kolla mig igen. Tryckte på magen och ännu mer blod kom ut. Ont som in i hade jag men vågade inte säga något för då tar det ännu längre tid innan jag får se Loke igen. Efter ca 1 timme körde de upp mig till BB. Helspänd och förväntansfull var jag på väg till det som betyder allra mest för mig. Sen kom tårarna igen, min älskade, helt underbara pojk låg där i sin säng. Ville bara pussa honom berätta för honom hur mkt jag älskar honom. Så underbart att jag äntligen fick vara med Loke och Tonny.
Vid ca 12,00 tiden fick vi våra mackor, (festmåltiden) cider och kaffe. Jag hade inte ätit på några timmar så detta var inte helt fel!
Skulle kunna fortsätta berätta hur länge som helst, men med risk för att bli för tjatig avslutar jag min story här. I det stora hela mår vi alla bara bra, och jag kan inte bli lyckligare än vad jag redan är!
<
